Min pappa ställer alltid upp för mig, han finns alltid där för mig och han dömer mig aldrig! Han ger mig råd och vi kan ha skilda åsikter, men det är en person som jag alltid kommer kunna luta mig tillbaka på!<3

Älskar dig min fina pappa  

    I

Ibland känns allt hopplöst, som en groda utan ben ungefär!

Men dina ord, och din kraft att tro på mig är allt, det som får mig att orka!

Ibland kan människor som bor tusen mil bort få en att känna sig bättre än

den om är bredvid dig

Jag går andra året på gymnasiet, vård och omsorg lärling vilket innebär att jag är ute och praktiserar lika mycket som jag går i skolan. Visst är det jätteroligt och man hinner lixom inte riktigt bli helt skoltrött. Men ibland, eller ganska ofta brukar jag fråga mig själv hur jag kan ta hand om andra så bra och mig så dåligt... Jag kan säga "bra" saker till andra som jag egentligen borde lyssna lite mer på själv också. Men det är som jag lixom går in i en roll när jag jobbar! Det är absolut inte så att jag bara säger saker för att ska det, jag menar verkligen allt jag säger hela tiden, men jag lyssnar inte på det själv! Jag borde verkligen göra det 

Älskar all mat man äter på julen!! Har dock detta året inte ätit så mycket, men det är gott ändå<3

Snart kommer tomten hit till Sälen, har beställt till klockan 19:00 hahaha!!

Puss

Jag känner mig genomskinlig men ändå stängd, som en liten mussla... Vissa saker känns det som alla vet, att det räcker med att kolla på mig för att veta, för att förstå. Samtidigt känner jag mig väldigt stängd. Varje gång någon frågar mig hur jag mår så säger jag bara "bra", jag undviker ofta att prata om mig själv och jag sätter ofta på ett leende, ändå känns det som folk vet. Jag vet inte ritigt vad jag har gjort, hur kunde allt bli såhär? Hur kunde min självkänsla sjunka från 100 till 0 på mindre än en vecka, eller gjorde den det...?? Jag vet inte... 

Jag har på senaste tiden hört många säga och sett många skriva: Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö!

Jag tyckte först att det lät rätt destruktivt om jag ska vara ärlig, men ju mer jag hör någon säga eller ser någon skriva det håller jag med mer och mer. Man vet inte vad livet har att erbjuda, man vet inte vad som väntar. Det kan vara det mest roliga och det mest spännande med just livet men det kan också vara skrämmande. Vi lever ju för dagen, hur många planer och drömmar vi målar upp för oss själva så kan man ändå inte åka fram i tiden... Samtidigt vill nog ingen av oss faktiskt dö. Dör man får man ju aldrig reda på vad som skulle hänt sedan. Eller kanske får man det?? Jag vet inte, vad händer efter döden??

Aja... jag tycker i alla fall att det citat är väldigt rädd och sant om man tänker efter.