Har sett att det är många som har en frågestund på sina bloggar, tänkte testa det jag med   

Ni får fråga precis vad ni vill, svarar på era frågor i ett inlägg senare. Inga frågor är dumma

frågor, det är bara svaren som kan vara dumma....   

Fråga på!!   

Vad händer den första svenska lektionen för denna terminen. Jo hon börjar med att säga att vi ska hålla ett tal och skriva en uppsatts som ska vara argumenterande. Alltså man ska välja ett ämne att prata om och argumentera för varför, om man är för eller emot.

Exempel: Tycker du att skolan ska sluta med läxor?

Det är jag för att de ska göra för att.... Dåligt exempel men aa. 

Tidigare på mina svenska tal som jag har hållt har jag fått ganska bra betyg. På det första fick jag ett A, på det andra fick jag också ett A och på mitt tredje fick jag ett C... Snacka om att sänka sig snabbt. Två hela betyg, måste bevisa att jag ska ha mitt A!!! 

Hur ska man veta om inget sägs? Nä jag vet inte själv. Jag är tyst, som en stängd mussla som man måste dra ut information ur. Jag är inte den som kommer till någon och säger om jag har ont någonstans, om jag är ledsen eller om jag mår dåligt. Jag tror inte heller jag visar utåt hur jag mår, ibland gör jag det såklart men jag sätter ofta på ett leende och säger att allt är bra. Jag brukar inte berätta för någon för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, behandla mig annorlunda eller tycka att jag är svag som inte kan ta tag i mina egna problem. Är det rätt eller fel att inte säga något?? Vet inte, försöker klura ut det, kommer dock ingen vart...

I måndags i skolan när vi hade psykologi så sa våran lärare något som verkligen fastnade hos mig, något som jag nästan väntat på att få höra, något som gjorde att jag insåg att jag inte inbilar mig med alla mina dumma tankar. Ibland har jag tänkt att allt bara är hopplöst och att det inte är någon mening med saker och ting. Eller jag har i alla fall inte riktigt hittat mening än. Psykologi läraren sa i alla fall:

"I dagens samhälle är det inte lätt att vara männsika"

Det är så fruktansvärt sant. Man ska vara och se ut på ett visst sätt för att passa in. Alla människor går nog runt och är oroliga för hur saker och ting ska bli. Man vill prestera bra i skolan även fast man kanske hatar skolan, man vill inte bli för tjock men ändå inte för smal, man har så mycket stress och press på sig själv när det gäller exempel jobb. Man vill inte vara pedant men inte heller en slarver, man vill inte vara elak och höja rösten men inte heller för snäll, man vill inte vara för känslig men heller ingen kall människa, men vill inte hamna utanför och bli mobbad men man kanske inte heller vill vara den som syns och hörs mest... Jag skulle kunna hålla på såhär hela dagen, tänker dock inte göra det för har en skoluppgift jag måste ha klart idag, men aa jag tror ni förstår. Alla har så höga krav på sig själv. Inte så konstigt att folk mår dåligt i dagens samhälle. 

Det är ett svårt jobb nog att vara människa och på detta så ska vi klara av 1000 andra saker på samma gång. Jag beundrar verkligen positiva och glada människor och alltid ser ljust på livet, men vad gömmer dem egentligen. Eller det kanske finns människor som mår sådär 100% bra varje dag hela livet, fast det tvivlar jag på. Det var som jag skrev i ett annat inlägg. Man måste våga vara svag för att kunna vara stark!!

För vissa människor är livet en dans på rosor och vissa måste varje dag kämpa för att orka.