Första dagen på särskolan, första dagen på praktiken, första dagen på en hel termin! Åh vad kul det har varit idag. Är varm i hela kroppen. Dessa fina barn, dessa fina barn som älskar livet. Dem visar precis vad dem känner, även fast dem inte kan uttrycka sig. När de ler, då vet man att det är 100% äkta, är dem inte glada, nä då ler dem inte! Dem är egentligen inte så komplicerade, det är deras dagliga rutiner som kan vara lite svårt att hålla ordning på, men själva individen är väldigt okomplicerad!!! 

Jag kan fråga mig själv: Är det mig eller dem det är "fel"...

"Vi" är komplicerade, vi ska ha allt på ett speciellt sätt, vi får inte såra, vi ska prestera bra, vi ska vara fina, vi ska vara snälla, vi ska passa in och vi får inte göra bort oss för mycket... Det är ju såklart bara man själv som har sånna höga krav på sig själv, men tänk egentligen hur svårt det är att se på oss hur vi mår. Vi kan le, även faast vi gråter inombords, vi kan skratta när vi skriker inombords, vi sätter på oss en mask för att passa in, vi är ibland rädda att öppna oss för mycket, vi köper inte bara kläder vi själva tycker är snygga, vi vill även att andra ska tycka det!

Det behöver inte vara så komplicerat. Le när du är glad, gråt när du är ledsen, skratta när du vill skratta och man behöver inte alltid vara på topp. Människor i din omgivning älskar dig lika mycket ändå